Det kommer in en känd kriminell följetång i min butik. Han vill göra trippelhälsning
med respekt och bli behandlad som en kung. Snabbt och rationellt roffar han
åt sig 2 av mina dyraste dunjackor från Kanada samt ett par 2000 kronors jeans
och en hög med tröjor, flickvännen pekar ut en femtusenkronors väska och sonen 11
år får ett par skor med en grön krokodil. Fine. 24 000 in och månadens amortering
till banken ser ut att fixa sig till slut.
Jag slickar extra, ringer och springer, full
service, Janne har kommit ur sin bunker.
Cash is king.
Ska jag hata mig själv eller denna
bandit som tror att han är något? Det var
inte kebab i turkrullen han halade ur byx-
fickan.
Jag får besök av Håkan, en klasskompis,
som berättar att han jobbar svart åt en
känd svensk företagares syster i trakterna
runt Gnesta, visst någon veranda som skulle
byggas, han undrade om han kunde få
ett skrivet kvitto på 6 par jeans som hade
”försvunnit” ur tvättstugan. Försäkringsbolaget,
du vet. Han vet hur man snickrar
ihop saker.
Den nyrika jordägaren med flera styrelseuppdrag
på OMX öppnade högburet
dörren till min affär. Han behövde en studentkostym
med ”extra allt” till sin son på
Lundsberg. Han berättar att det har blivit
lite lättare nu att värma upp herrgården efter
det sexsifriga EU-bidragen som han får
år efter år, bara han lovar att inte ha mjölkkor
på sin gård. Han saknade djuren men
att mjölka hade han i alla fall lärt sig.
Fastighetsägaren som jag spelar tennis
med skrattar gott åt att han trots 850 000
i hyresintäkter förra året kunde plocka ut
200 000 i A-kassa och dessutom fått en utbildning
i Spanien till tennistränare. Han
tvekade på om han orkade börja jobba
igen, men han har i alla fall fått ordning på
min backhand. Han ville göra en bytesaffär.
Är det serveess eller dubbelfel?
Den briljante börs-VD beklagade sig
hos sin terapeut, efter år av Reserva-viner
och starka ostar hade han i princip kommit
upp i högkostnadsskyddet för sin Losec
och dessutom fått sparken. Hans största
förlust var inte pengarna, 9 miljoner i
avgångsvederlag skulle inte ens han hinna
supa upp, det var makten och kontrollen
han saknade. Han riktigt älskade att trampa
på människor, psykopatiska drag tänkte
terapeuten och insåg att han var ett obotligt
fall på fall. Nu har han lämnat klädbranschen.
Den fattiga Litauer Stefan Rediz landade
på Skavsta, han hade fått sparken från
möbelfabriken som gjorde bokhyllor till
världens rikaste man. Dom stängde fabriken
och flyttade produktionen till Georgien.
Han satt på mitt kontor och berättade
genom sin tolk, att han tidigare tjänade
1480:- i månaden och jobbade 60 timmar i
veckan. Eftersom möbeljätten nu bara ville
betala 38:- per bokhylla, som efter kontroll
i senaste katalogen kostar 599:- ut till
kund, kunde fabriken inte behålla avtalet
och han blev utan jobb. Att han hittade på
allting är upp till var och en att tro, när
han nu satt och skämdes på polisstationen
med 4 obetalda barnjackor och ett 6 pack
strumpor i en sliten väska. Han borde ha
flyttat till Georgien i stället.
Den stackars 22-åriga butiksexpediten
bodde fortfarande hemma, de 19 timmar
hon fick jobba räckte inte till att bryta
sig ur sitt rosa flickrum och starta eget bo.
Hon var lovad heltid till jul, sen fick man se
med konjunkturen. Ränteläget var ju bra
just nu och handlaren bodde för 3700:- i
månaden i sin stora villa, men började inte
folk handla snart igen fanns inga garantier
för fler timmar. Kanske skulle hon skaffa
barn i stället?
Conny, Sonny och Jonny möttes runt
en burk med lim. 85 miljarder hjärnceller
hade man hittills förbrukat, klockan börjar
närma sig 23 denna tisdagskväll. Men
Connys mormor sov redan, Jonnys mamma
jobbade natt och Sonny han hade redan
varit hemma och tagit sitt stryk efter
blivit ertappad med ett par stulna jeans av
sin far. Det var inte bara limmet som fick
dom att sitta fast.
Deborah Nichols Liv förändras radikalt
tidigt på morgonen den 12 januari. Bostadslösheten
och arbetslöshetens förtvivlan
och känslan av skam och orättvisa hade
hon gärna behållit, när hon nu stod med
en stekpanna i handen och grävde bland
pulver och armerade betongblock, samtidigt
som hon skrek ut sin sorg och maktlöshet,
fullständigt ensam och med 3 barn
och en sjuk mor begravda i massorna efter
jordbävningen i Port-au-Prince. Hennes
två äldsta barn, 11 o 13 år hade åtminstone
fått 2 dollar om dagen på jeanstvätteriet.
Snabbt förändrades livets förutsättningar.
Vissa har bara svårare att komma
över kanten.
Andra har lättare och falla ner för
branten.
shit happens
SvaraRadera