Möjligtvis får man skylla sig själv. Möjligtvis är man drabbad och förföljd av Cliff Barnes. Denna kraxande korp som sveper runt i cirklar, våra berömda onda cirklar, likt målsökande kapade Boing-plan som tar sats och sikte efter oskyldiga skyskrapor på Manhattan. I det sammanhanget är man dock endast en Friggebod, modell 10 kvadrat, inköpt som byggsats hos Bauhaus.
Jag är väl inte den som ska klaga.
För dom som inte minns eller för dom som av tids eller ålderskäl missade den otroligt populära TV-serien Dallas som gick på 80-talet, kanske uttrycket att göra en Cliff Barnes bör förklaras lite närmare. Serien kretsade framförallt runt Familjen Ewing på Southfork som ägde oljeborrtorn och oljebolag som skulle gjort både norrmän o BP gröna av avund. Rivalen och den något patetiska Cliff Barnes såg, avsnitt efter avsnitt, ut att kunna manövrera ut denna gigant i petroleumbranschen, som dessutom förstås ägde en ranch större än Blekinge. Men i slutänden var han ändå alltid torsk . Hur han än såg ut att kunna krossa JR, gifta in sig i släkten, få ett gigantiskt arv, hitta en ny oljekälla, vinna på lotto, eller på annat sätt bli av med svarte Petter, så slutade det med att allt gled ur händerna på honom, och han stod som vanligt kvar med rumpan bar.
Det har nog med dödsynderna att göra. Hämnd och hat är inga bra beståndsdelar i företagsamhet …heller. Go with the flow.
Alcudia mötte oss i sin bästa kvällssol, 25 grader varmt, prunkande grönska, färska jordgubbar o 2 flak San Miguel nedsänkta på 2 meter djup i Lorenzos njurformade pool.
David fyllde år idag, och trots att han efter en och en halv timmes väntan, dök upp med en nyöppnad flaska Cava var det svårt att inse att vi båda stått på Palmas flygplats och väntat sådär en 100 meter från varandra hela tiden. Han med mitt telefonnummer fast utan pengar, medans jag reste med fulladdad lur, men utan hans mobilnummer.
Senare på kvällen satt dom små bortklemade tyska barnen i små ministolar på parkett framför scenen. Efter showen hördes dom skrika ”-We want more, we want more. “ivrigt påhejad av den orangeklädda hjärntvättade 20-åriga reseledaren på Vivahotell, varefter den bristolfödde entertainern Junior, backstage, konstaterade att dom skrek ”-We want war, we want war.”
– Bloody Germans , you see, they already starts provok in kindergarten!”
Såg matchen idag på engelsk pub. Dom kom undan med en vinst som kanske var rättvis, men något mindre partisk var mina ögon, om man jämför med de övriga 200 i lokalen, “vi tror fortfarande att vi är centrum av jorden och är det några som kan spela fotboll så är det vi”-fansen.
Jag har träffat många underbara britter, men öborna verkar ibland sakna viss självdistans. Ni äger inte halva jordklotet längre, minst ett dussin länder är bättre i fotboll, Queen Victoria ha varit död i över 100 år och ni ska vara glada att ni kommer så längt som till 8-dels final. Men där tar det slut, vilka ni än får möta. Punkt.
Jag gillar Rooney, Cole, Gerarrd och Lampard med flera, men dom kan köpa vilken världstränare dom vill, England kommer aldrig bli bättre än 1966. Har dom slagit Sverige sen Bobby Charltons tid förövrigt? Nej!
Lorenzo har inte ett hus, han har 7, varav ett ligger i Brasilien, där även hans, sedan en vecka tillbaka, hastigt utkastade 27-åriga flickvän härstammar ifrån.
Hans godhjärtade sinneslag kunde inte längre bemästra denna exotiska kvinna som både startade morgonen med en Caprinia och avslutade den mycket sena natten med en lina eller två. Han behövde lugn och harmoni. Efter jetsetliv och rampljus var han nu i 60 års åldern och en farbror som helst bara pysslade runt i 9 rumsvillan och somnade i soffan under siestan med fjärrkontrollen i handen och sina sneekers upplagda på det enorma glasbordet i TV-rummet.
Lorenzo visste hur man dödar. Som en av Spaniens mest berömde man och maestro de Corrida de Toros hade han stuckit sin värja i över 50 Toro Bravo under 40 år på Barcelonas, Madrids och Servillas Plaza del Toros, och då var det inte svårt att kasta ut en trasig brasiliansk väninna. Hon kanske till och med skulle vara lycklig över att han inte likt en puntillero stöt en nådastöt från sin lans som satt snyggt uppsatt på väggen i hallen.
På uppförstorade och inramade bilder kunde man se honom tacka General Franco för väl utfört jobb och stor underhållning, iförd den gyllene jacketten, med den svarta monteran i handen i en tackgest, och med dom högt uppdragna rosa knästrumpor och högblanka svarta skor utan snöre. Den röda capan hängde längs hans högersida och med stolthet och grace bockade han sig för presidenten, samtidigt som den enorma svarta två tons tjuren låg livlös framför hans fötter.
Att denna lilla obetydliga gubbe hade varit nationalhjälte och fortfarande idag satt på hedersläktarna när de vankades de stora tjurfäktningarna i hela Spanien kunde man inte tro när han denna morgon rengjorde poolen och samlade torkade blad och grenar i sin trädgård.
Idag skulle han säkert sätta på sig sin piquetöja från Ralph Lorent med Italien på ryggen och den Italienska flaggan på bröstet. Igår hade han Tyskland, i förgår, när vi kom, en knallröd med spanska flaggan. Det ska bli intressant att lära känna denna framgångsrika och mycket generösa Matador som verkligen, också, gillar fotbolls-VM.
,
