Welcome to my new world.

In leveranserna av vårens och sommaren plagg fullkomligt kväver oss i modebranschen under detta första kvartal, som för övrigt i stor utsträckning består av att spela schack med liemannen, kämpa för att pressa ut de sista osäljbara udda plaggen från höst och vinter, tillsammans med att under en kort och intensiv period av 4 veckor, köpa nästa hösts vinnare. Det är ett ekorrhjul oftast ett trevligt sådant, men väldigt korta puckar .
Jag gillar mitt jobb, kanske inte under så tunga svackor som vi upplevt under senaste 2 åren, då man från dag till annan inte vet om man finns kvar bland lump och cashmere.
Trots ett litet ljus i tunneln är jag fortfarande orolig för framtiden, det tar tid at komma tillbaka. Jag har skrivit om det förut, och de som kan läsa mellan raderna och dom som jag anförtrott mig till, tillsammans med de som har insyn i mina företag vet hur mycket vacklandet och schackrandet tär på självförtroende och livsglädjen . Men man blir starkare, lyckligare och mer ödmjuk, jag lovar.
Samtidigt måste man vara beredd att uppoffra sig, hitta nya lösningar och inte minst, hänga med i utvecklingen. Spelplanen och kommunikationsplattformarna förändras i en rasande fart.
Bruset är i princip på Richterskalan, 2,7 , och det är inte mygg o maneter man slåss mot. Globaliseringen och de nya möjligheterna att ropa eller saluföra sig själv eller sina produkter/tjänster ger, just det, möjligheter. Möjligheter att kolla större än Bollmora, högre än Kråkberget och längre än kön på Tellus. Vare sig vi bloggar, twittrar eller skriver krönikor påverkar vi. Arenan är större, spänstigare, snabbare och mer nischad. För att hinna med måste vi välja våra medier och våra plattformar. Var är du? Var är jag? Förstår vi varandra och har vi något behov av varandra överhuvudtaget? Diss !
Modebloggarna har intagit vår scen, amatörer och fjortisar som styr världens största industri. Vi pratar större än krigsindustrin, matindustrin, den finansiella sektorn, energi osv. osv. Miljarders dollar i omsättning, miljarders människors sysselsättning och hela jordens befolknings angelägenhet.
Vill vi ha dom som spindlar i detta nät eller vill vi förpassa dom till Kamratposten eller SN:s planket?
Vare dig dom är front row eller harmlösa assistenter åt en multiindustri, kan vi inte räkna med deras objektivitet eller att deras inlägg är neutral konsumentrådgivande information a la Råd o rön.
Här ska fan säljas kläder och skor, här ska positionera sig, exponering, här ska varas med och dela på kakan, tycker de unga opinionsbildarna som förstås vet sitt marknadsvärde.
Ett mail: ” Hej jag heter Johanna Lindgren och har en modeblogg som besöks av 43 000 unga konsumenter i er målgrupp varje vecka. Jag såg eran webbshop brandstores.se, den är jättefin, jag skulle kunna lägga in några bilder med kommentarer mot att ni skickar en Canada Goose jacka (5999:-) till mig. Jag vill ha en brun xxs…….
Och vare sig du twittra eller fnittrar så kommer en vilsen 16 åring från Åmål att tro på vad du säger, trots att du endast visar bilder från Gina eller Ullared. ”This is the shit !”
Eller som min kollega Mats Andersson skrev: ” Det finns en oro över att bloggarna sprider höstens modenyheter från catwalken innan vårens är levererad till butik. Oro att konsumenterna tröttnar på säsongens mode, att kedjorna kopierar för snabbt. Vi blir som småfåglar i klimatförändringens tid:
Ur led, yra i mössan och felfokuserade. Och allt är modebloggarnas fel.”
Det är klart att modeindustrin redan fångat in dessa moderna lobbyister i sina finmaskiga garn, allt annat vore självmord. En ny stjärna är född, man behöver inte vara två meter lång, svart, och kunna hoppa högt för att ens torftiga dokusåpavärld från förorten ska kunna självförverkligas. En hatkärlek till dessa oftast väldigt sakkunniga men förstås partiska bloggare har uppstått inom etablissemanget som förstås blev tagna på sängen av den ”nya” tiden.
Så kära läsare av denna lilla krönika. Det finns tre anledningar till mitt skrivande: Först och främst för att det är så skönt att tömma min egen hjärna och träna på att kunna uttrycka sig, dels för att förstå andras hjärnor och sist men inte minst att förändra just din hjärna. Så se upp, nu blir det inte bara en sur krönika i månaden i en gratistidning, här ska bloggas, twittras och bomba er på Facebook.
Welcome to my new world.